För en vecka sen satt jag i samtal med min psykolog och fick min diagnos. Adhd. Precis som jag misstänkte. För mig blev det en känsla av lättnad när han sa att de kommit fram till att det är just adhd jag har. Jag har i hela mitt liv känt mig annorlunda och till viss del fel. Jag har fått höra att jag är för mycket. Att jag är slarvig, lat och ouppmärksam. Jag har självklart fått höra många fina ord också. Men nu känns det skönt att få en förklaring på varför jag är som jag är. Jag hoppas kunna få testa medicin och även gå utbildningar, och se om det kan hjälpa mig. Det jag främst behöver hjälp med rent praktiskt är struktur. Både när det kommer till hemmet, men också till studier och föräldraskap. Jag hoppas att medicin ska kunna göra så att mina tankar lugnar ner sig. Att jag inte alltid har en känsla av att vara på väg. Don't mind the kaos i bakgrunden... Jag tänker inte att jag kan skylla alla mina dåliga sidor på adhd. Men nu finns det en förklaring. Bara av att veta det har gjort att jag mår bättre. Jag minns första läkarbesöket (min husläkare) när jag sökte hjälp. Jag sa "Jag vill göra en utredning för adhd" och han svarade "VARFÖR vill du VETA om du har adhd?". För mig handlade det om mer än så. Jag vill veta för att få förståelse. Nu vet jag. Och nu kan jag andas. Det känns så bra! Jag såg att Bloggbevakning skrivit om min diagnos och där fanns en kommentar... Haha. Jag skrattade faktiskt åt den. "Nu har hon hittat sin usp". Jag tror inte att vissa förstår att min blogg och mina sociala medier följer mitt liv. Inte allt som händer, men en hel del. Jag skriver om när jag hittar en knöl i bröstet och tror att det är cancer. Jag skriver om skilsmässan. Om nya livet som bonusfamilj. Jag skriver om när jag är nykär. När livet är uppåt och neråt. Det är det min blogg handlar om!
