Igår var jag och Jessica på bio och såg filmen "Utøya 22 juli". Det är på riktigt det värsta jag sett i hela mitt liv. Under hela filmen satt jag som hypnotiserad och stelfrusen. Den är så välgjord och så fruktansvärd. Det värsta är att det inte bara är en film. Det hände på riktigt. Vi som inte var där kan aldrig förstå hur det var, men den här filmen ger en känsla av hur det var. En känsla av ren och skär skräck. Jag kunde inte somna igår. Scenerna från filmen spelades upp om och om igen. 69 personer dog den 22 juli ute på Utøya. Jag har även börjat lyssna på Rättegångspodden. Har ni lyssnat på den? Det finns så många hemska, hemska människor. Har det inte blivit värre på senare år? Fanns det såhär mycket mörker när vi växte upp? Det kommer ta ett tag innan jag har smält den här filmen om Utøya. För er känsliga rekommenderar jag inte att se den. Den sätter sig fast i hjärta och själ. Jag lämnade biosalongen med tårar rinnande och en helt knäpptyst biopublik. Alla var tagna av filmen och lämnade salen i tystnad.
