När jag stod där på en altan med en hundvalp i famnen och N nära och 2019 blev 2020 kunde jag aldrig tro att livet skulle bli som det blev. När jag stod och tittade på alla fyrverkerier och de omkring mig skålade i champagne trodde jag inte att 2020 skulle bli ett omtumlande och smärtsamt år. Jag trodde att 2020 skulle fortsätta i samma anda som 2019. Att jag skulle känna mig trygg, lugn och älskad. Det blev inte så. Det sista jag ville var att gå igenom ytterligare separation efter min skilsmässa 2017. Det var en av anledningarna till att jag tvekade att gå in i en relation igen från första början. Rädslan att bli sviken och sårad låg som en filt över mig. Men jag vågade. Jag chansade. Jag tog steget och blev sambo 2019, men det blev inte så långvarigt som jag trodde. Ångrar jag det? Absolut inte. Jag vet att min relation med N lärde mig massor. Jag lärde mig mycket om mig själv och hur jag fungerar i en relation. Jag vet också att jag behöver tid att lyssna inåt. Det är inte lika lätt att göra det i en relation, där man faktiskt behöver kompromissa. En liten valp som fick mitt hjärta att växa. Det blev många skogspromenader i Sollentuna och visst är det vackert där. Men någonstans där inne i själen kändes något fel. Det var svårt att sätta fingret på exakt vad det var. Det var en känsla i bröstet och magen. Och själen. Det hänger väl ihop kanske. Vintern och våren och kom och gick. Jag funderade och tänkte. Jag var ute på långa promenader och försökte lyssna till min inre röst. En stor del av mig sa "Du kan INTE göra såhär mot barnen. NU bor ni här. Du får skärpa dig". En annan del av mig sa "Du har bara ETT liv. ETT liv Angelica. Du mår inte bra som du har det nu, du måste göra någonting åt det." Jag minns när jag sa orden högt till mamma första gången "Mamma, jag mår inte bra. Jag trivs inte i Sollentuna...". Jag grät. Hon sa att hon hade haft det på känn. N hade också haft det på känn eftersom jag så ofta jag bara kunde åkte till Jessica eller mamma. I slutet av sommaren 2020 gjorde jag det jag trodde var bäst för mig och mina barn. Jag flyttade tillbaka till Åkersberga. Jag och barnen behöver närheten till min familj. Till min mamma, min tvillingsyster (och deras kusiner och Ibbe). Närheten till Acko, till mina mostrar och kusiner. Till stallet och hästarna. Till havet och naturen där jag känner mig hemma. Hela mitt väsen kände ett lugn sprida sig när jag satte nyckeln i huset i Österskär som jag skulle få hyra. Hemma. Hemma. Hemma. Även om det bara var till låns, på bestämd tid. Inte visste jag att det var så djupt rotat i mig... Jag har alltid tänkt att jag kan bo varsomhelst, men så är det inte. Tacksamheten över att vännerna och familjen återigen funnits där för mig är enorm. Det går inte att beskriva hur mycket kärlek jag känner inför mina närmsta. Inför 2021 önskar jag att ledorden är stabilitet och lugn. Att jag kan landa på riktigt och stanna där. Inte skynda in i någonting bara för att jag inte tycker om att vara ensam. Jag hatar ensamheten. Verkligen hatar. Men jag vet att 2021 kommer innebära stora förändringar som det är, så jag kommer göra mitt yttersta för att skapa en stabil grund att stå på. Bara det att jag nu äger min egen bostad är så skön. Det ger mig sinnesro. 2020 är året då jag köpte en häst, inte den på bilden dock även om jag älskar henne, Land of Hope. Jag och Jessica köpte ett föl, en islandshäst som heter Hugo. 2020 är också året då det utbröt en pandemi och jag satt hemma vid matbordet och kände mig maktlös. Jag ville göra skillnad för de inom vården och tack vare min vän Carina (barnmorska) fick jag möjlighet att börja jobba på avdelning 16. Hade något sagt till mig då att jag skulle sitta här i slutet av 2020 och plugga medicin för att bli undersköterska hade jag blivit pirrig. Det var ett bra beslut. Det bästa med 2020 är all tid med barnen. Att få vara deras mamma och följa deras liv, hålla deras små händer, pussa deras kinder, torka deras tårar. Det är det bästa som har hänt mig! Jag vill egentligen inte förstå att det är sant. Jag möter henne så ofta i både drömmar och själsligt, så ibland känns det fortfarande som att hon lever. Min älskade faster tog sina sista andetag hösten 2020. En stor, stor sorg. Om jag ska sammanfatta 2020 med några ord blir det: Sorg, besvikelse, förväntan, nystart, flytt, flytt, flytt, tårar, oro, utmaningar, stolthet och föräldraskap. Vad har varit dina toppar och dalar 2020? Dela gärna med er till mig i kommentarsfältet. 2020 blev inte som de flesta hade tänkt sig. Jag tror att det har förändrat många människor i grund och botten. Pandemin är ett helvete som jag snart hoppas att vi ser ett slut på. Så många i min närhet har förlorat så mycket. Jobb, kollegor och livsgnista. Jag hoppas att 2021 blir ett snällare, mer kärleksfullt år. Ett år då vi är rädda om varandra, på riktigt.
