Som jag sagt förut önskar jag att jag kunde dela med mig av allt här, men det går inte. Det handlar om andra människor, så det går bara inte. Igår när jag kom hem från jobbet la jag mig i sängen och grät. Jag grät och grät och grät. Tills ögonen var helt puffiga och näsan snorig. Jag pratade med Pontus i telefonen som var ett sånt fint stöd. Han kom med massa tips och råd, men just nu känns det så svårt. Jag känner det som att jag har 2% batteri kvar i kroppen. Som att lampan på mobilen lyser rött och att jag går på sparlåga. Hemsk känsla. Jag vet vad det beror på och det är ingenting jag kan påverka. Inte alls. Igår hade jag även ett långt samtal med en vän, men vi pratade i egenskap av hennes yrke. Hon kan så mycket som jag inte har en aning om, och jag fick en del klarhet i problemen. På jobbet kan jag fokusera på mina arbetsuppgifter och inte älta och mala på i huvudet. Men så fort jag sätter mig i bilen på väg hem eller till Pontus kommer de jobbiga tankarna. Räcker jag till? Jag gör ju det. Men varje gång jag reser mig och känner mig stark finns en människa i mitt liv som slår undan mina fötter. Som drar ner mig under vattenytan. Som ger mig en sån sjuk ångest att jag får panik. Även om jag inte kan påverka personen som drar ner mig, kan jag påverka mitt eget mående och mina tankar. Så jag har bestämt mig för att ta hjälp igen. Antingen av en livscoach eller en terapeut. Vi får se vad som passar bäst den här gången. I helgen ska jag, Pontus och två vänner upp till landstället i Forsa. Jag längtar så mycket och räknar ner till fredag. Vi ska riva, bygga och fixa. Vi ska dansa, prata och basta. Drömhelg på alla sätt och vis! Jag har suttit och pluggat nu i tre timmar (pluggar psykiatri och specialpedagogik nu - ett steg närmre jobbet som undersköterska) och har en inlämningsuppgift som ska in på söndag. I morgon väntar ett långpass på avdelningen, men det känns bara roligt! Det är första gången jag gör ett långpass, så det blir spännande att se hur många steg jag landar på. En vanlig dag på jobbet går jag mellan 12.000-15.000 steg. Ibland mer, ibland mindre. Men det är skönt att ha ett jobb där jag får röra på mig!
