I går var en stor dag. Helt plötsligt hände det. Alice tog stöd mot en vägg, ställde sig upp och gick iväg. Och inte bara tre stapplande steg för att sedan ramla, utan hela vägen från vardagsrummet ut till köket. Jag tror jag aldrig har varit så stolt som pappa som då. Och Alice var stolt hon med, det fullkomligt bara lös om henne. Sen var det inte en lugn stund på hela kvällen förrän det blev nattning. Hon gick och gick och gick och gick. Som en söt Duracell-kanin. Det var verkligen som att en spärr lossnade. / Stefan
