När vår lilla Sprallis föddes var hon rätt gul. Det såg inte vi då, för vi har ju aldrig fått en bebis innan och visste inte hur deras hud skulle se ut. Nu när jag tittar tillbaka på bilder ser jag att hon var gul, men SÅ gullig. På den här bilden ovanför var hon inte ens ett dygn gammal, hon föddes 00:03 den 17 juli, den här bilden är tagen på eftermiddagen den 17:e då min mamma och tvillingsyster kom och hälsade på för första gången. När läkarna påtalade att hon var gul och att testerna visade att hennes värden var för höga gick jag sönder av oro. Jag måste nog säga att de dagarna när vi åkte fram och tillbaka till Danderyds sjukhus var några av de tuffaste ögonblicken i år. Allt var nytt och vi hade ingen koll. Nu vet jag att det är väldigt vanligt att bebisar är gula i början. Hade hennes värden varit sämre hade hon fått sola och det är inte heller farligt. Men då, jag trodde att mitt mammahjärta skulle gå sönder. När hon var lite mer än en vecka gammal hände något som gjorde mig det oroligaste och räddaste jag någonsin varit som mamma. Det var som många av er vet väldigt varm i somras, för varmt för en nyfödd liten krake. Alice somnade och sov och sov och sov och vi fick inte liv i henne. Vi baddade henne med kallt vatten, då vaknade hon i någon sekund innan hon somnade om igen. Djupt. Hon ville inte äta, eller hon orkade inte. Jag var livrädd att hon skulle bli uttorkad. Hon var helt sjöblöt av svett och var så hjälplös. Efter ett samtal till 1177 åkte vi in till akuten på skakiga ben. Där konstaterade de att hon var frisk, som tur var! Och där och då började vi flaskmata henne för att vara säkra på att hon fick i sig tillräckligt mycket mat. Kärleken till den här lilla späda varelsen är något utöver det vanliga. Jag skrev det igår och jag skriver det idag igen, jag skulle göra allt för henne. Jag hoppas att hon blir frisk från sin dumma hosta snart, inatt var lika hostig som innan trots att hon sov i sin bilbarnstol. /Angelica
