Det var mina ord tre veckor efter att Alice föddes som blev rubriken till Angelicas inlägg tidigare och även detta inlägg. Till grund för detta hade jag i bakhuvudet vad något jag läst på 1177.se samt något jag vagt kom ihåg från föräldrakursen vi gick på tidigare. Nämligen att det är ok att barnet skriker kortare stunder utan att bli uppassad av föräldern. Det jag hade glömt (eller förträngt för att det kanske skulle vara smidigare på mig på detta sätt) var att detta sades/skrevs i ett kontext som handlade om att man som förälder försökt med allt utan att lyckas få lilla bebisen nöjd och ens tålamod började tryta. Att då lägga ifrån sig sitt barn och ta någon minuts andningspaus för sig själv och återhämta sig lite. Det andra som jag inte riktigt tänkte på var den fysiologiska skillnaden mellan min och Angelicas reaktion på Alice skrik. Jag vet inte varför men jag tänkte bara att Angelica hade en lägre toleransnivå på att orka med att Alice skrek otröstligt psykiskt. Att hon hade helt andra fysiska förutsättningar med ömmande och mjölkfyllda bröst slog mig aldrig, trots att de var där mitt framför mig. Nu vill jag dock ta och försvara mig lite i förväg för eventuella kommentarer. Jag har nu förstått ovanstående. Och jag har aldrig haft för avsikt att låta Alice ligga själv och skrika i en kvart eller så medan jag tittar klart på min favoritserie eller liknande. De stunder som Alice har fått skrika utan min uppassning har varit när jag satt på vatten för ersättning, blandat ersättning, snabbt sprungit och kissat när Angelica har fått sovmorgon eller varit upptagen med annat. / Stefan
