Jag och Stefan har varit lite oense om det här med att Alice skriker. Jag klarar inte av att hon skriker. Alltså då menar jag inte att hon aldrig får skrika, men jag skulle liksom inte lägga bort henne i sitt nest när hon gallskriker för att gå och fixa nåt i fem minuter. Det kan Stefan göra, med motiveringen "Hon dör inte av att skrika i några minuter". Och här pratar vi inte ens fem minuter, utan kanske två, men för mig känns det som en timme. Nej, Alice dör såklart inte av att skrika i några minuter, men mitt mamma-hjärta gör det. Och mina bröst späns och gör sjukt ont när hon skriker, speciellt om det gått ett par timmar sen jag ammat. Jag kommer förmodligen få öva på det här från och med måndag när vi ska vara ensamma, lilla A och jag. Jag måste ju kunna gå på toaletten och då kanske hon får ligga i sitt nest på golvet i badrummet, eller sitta i sin babysitter och skrika... Hur tänker ni med skrik? Går det där "jag går sönder i hjärtat" över efter ett tag? /Angelica
