Det här kommer att bli ett långt inlägg. Jag har delat upp förlossningen i tre delar. Innan ni läser vill jag bara skriva att alla förlossningar är olika, alla upplever smärta olika och det här är min berättelse, hur jag upplevde saker och ting. Ni får gärna kommentera och ställa frågor, så sammanställer jag ett inlägg med fråga-svar! Innan förlossningen satte igång var jag orimligt trött. Trött och ledsen och trodde verkligen inte att något var på gång, trots att slemproppen lossnat. Den 7 juli lossnade slemproppen och Alice föddes alltså tio dagar efter det. Jag hade hört/läst att förlossningen skulle starta några dagar efter att den lossnat, eller max en vecka. Men det där är ju tydligen väldigt individuellt (som allt med förlossning och graviditet). Onsdagen den 16:e juli åkte jag in till stan med min mamma, hon skulle på bankmöte och sen skulle vi äta middag tillsammans på East. Hon följde med mig till Gamla stan, köpte en pastasallad till mig och sa ”Sitt här nu tills jag kommer tillbaka, läs en bok och ta det lugnt”. Hon hann inte mer än lämna fiket när jag hostade till och kände hur det började rinna längs med benen. ”Åh nej! Vattnet har gått!”, var min första tanke. Jag gick och ställde mig i toalettkön där det var tio personer före, ingen erbjöd sig att låta mig gå före och jag vågade inte säga ifrån (så töntigt!). Jag borde bett om att få gå före, men det gjorde jag inte. På toaletten kände jag hur det droppade och som tur var hade jag med mig rena trosskydd. Jag ringde till Stefan som var helt lugn, men tyckte att jag skulle ringa förlossningen. Sen ringde jag mamma, som satt i bankmöte och blev såklart superstressad av mitt samtal. Jag smet ut från fiket och ställde mig med bultade hjärta i en gränd och ringde förlossningen. De sa åt mig att vara lugn (jag var ganska uppstressad) och kolla om det fortfarande droppade efter en timme, då skulle jag ringa tillbaka och komma in på kontroll. En timme senare (då var jag fortfarande helt ensam och väntade på mamma) droppade det fortfarande, så det var bara åka in för en kontroll. Jag hade en ilande mensvärk, men inga sammandragningar så jag tänkte ju aldrig att det var bråttom på något sätt. Och det var det ju inte heller. Inne på kontroll i väntrummet på förlossningen på Danderyds sjukhus. Inne på kontrollen kopplade de upp CTG så de kunde kolla Alice hjärtljud och mina sammandragningar. De kunde se små, små sammandragningar, men vid en vaginal undersökning sa de att det inte var vattnet som hade gått, utan att det var vattniga flytningar, något som tydligen är väldigt vanligt i slutet av graviditeten. Jag trodde faktiskt inte på det. Jag kände att det här inte var som det skulle, eller det var absolut inte flytningar, men vem är jag att ifrågasätta en läkare? Nej, det var bara att lämna förlossningen. Stefan, jag och mamma åt en mysig middag på East och sen åkte vi hem och sov. Då visste jag inte att jag morgonen efter skulle få riktiga sammandragningar och allt skulle sätta igång på riktigt. De kopplade upp mig till en ctg-maskin för att kontrollera sammandragningarna. Jag vaknade strax innan klockan sex och kände att det var blött i trosorna och när jag satte mig på toaletten rann det vätska. Jag tittade ner i toaletten och vätskan var klar med vita små flingor i. Jag ropade på Stefan som också fick se vattnet, så att jag inte bara inbillade mig och sen ringde jag in till förlossningen. De var supertrevliga och sa ”Ja, men det där är fostervatten. Du är välkommen in på en kontroll klockan 10”. Jag kröp ner i sängen igen men kunde omöjligt somna om. Jag hade en miljon fjärilar i magen och sa till Stefan ”Jag sa ju det, det var vattnet som gick igår, jag visste det hela tiden”. Jag låg och kände efter om jag hade ont men kände ingen direkt smärta… bara en timme senare satte det igång. I början var det inte alls så smärtsamt, men det stegrade ganska snabbt. Jag duschade och rakade benen, haha. Det var tydligen viktigt för mig att inte ha ludna ben när vår bebis skulle komma till världen. Bilresan in till förlossningen var jobbig, jag ville helst stå igenom sammandragningarna, absolut inte sitta ner. Väl inne på förlossningen kopplade de återigen en CTG och jag fick stå lutad mot ett gåbord och ta varje sammandragning. Efter det undersökte en barnmorska mig och då rann det vatten och blod från mig och de kunde konstatera att jag var öppen en centimeter och livmoderhalstappen var helt utplånad. Här fick vi två val, åka hem och vila/äta, ta två Citodon och sen komma tillbaka för kontroll eller stanna kvar men då röra oss i byggnaden och se vad som hände. Jag kände direkt ”Klart vi åker hem, det här kan ta många, många timmar. Vi åker hem och äter god mat och vilar, så gör vi!” och Stefan höll med. Bilresan hem var inte så trevlig, sammandragningarna blev bara starkare och starkare och jag försökte gå in i mig själv och andas långsamt. Väl hemma kopplade Stefan upp min Tens-apparat på ryggen. Och vi skulle ha läst på innan hur just förlossningsprogrammet fungerar, jag har använt den innan, men inte just det programmet som är till för förlossning. Båda blev frustrerande innan vi förstod hur det fungerade. Här blev det en del otrevliga kommentarer från min sida… Jag tror jag hade Tens-apparaten i en halvtimme ungefär, sen kände jag inte att den hjälpte mig mer och använde mig istället av en varm vetekudde i svanken. Drömmen! Jag trodde verkligen inte att en vetekudde skulle kunna hjälpa till mot smärtan, men det gjorde den. Vi lyssnade på en meditationslåt hela tiden, med delfinsång. Så flummigt men det hjälpte verkligen mig att koppla bort allt annat när sammandragningarna kom. Stefan började klocka sammandragningarna och de kom med 2-3 minuters mellanrum och höll i sig i allt från en minut upp till nästan två minuter. Jag hade så sjukt mycket hjälp av profylaxkursen vi gått (på Babyz.se), jag andades långsamt genom varje sammandragning, pustade ut/suckade emellan och samlade ny kraft. Vid varje sammandragning tänkte jag ”ner, ner, ner” och ”ja, ja, ja”. Utan den långsamma andningen hade det aldrig gått att behålla lugnet. Det var någon gång hemma under sammandragningsarbetet som jag skrek till och kastade mig runt i soffan, men då gjorde det bara ännu ondare. Att gå in i mig själv och andas var det som hjälpte mig bäst. Jag trodde innan att jag skulle vilja ha massage av Stefan, men jag ville inte ens att han skulle röra mig när jag hade sammandragningar. Det blir verkligen inte alltid som man tänkt sig. Klockan började närma sig 13 och Stefan ringde till mamma som kom över med sushi. Jag såg i hennes ögon att hon inte tyckte att vi skulle stanna kvar hemma. Jag fick flera sammandragningar under den korta stunden hon var hemma hos oss och jag hörde att hon viskade till Stefan ”Men gud, ska ni inte åka in?”. Vi bestämde oss för att äta, sen ringa förlossningen och kolla om vi fick komma in. Jag fick i mig en bit sushi, sen tog det stopp. Jag ringde förlossningen och fick andas mig igenom samtalet och barnmorskan coachade mig och sa ”Sänk axlarna, andas, ta det lugnt” och sa att vi var välkomna in på en gång, när jag berättade hur ofta sammandragningarna kom. De hade ett rum ledigt för oss. Det kändes så himla skönt, eftersom jag läst så mycket om att det skulle vara fullt på förlossningarna den här sommaren. Bilresan som väntade kändes som min längsta någonsin… Fortsättning följer! /Angelica
