Den kärleken som jag känner för Alice är som ingenting annat jag någonsin känt. Jag förstod ju att det skulle vara nåt speciellt att bli mamma eftersom alla (eller i alla fall väldigt många) pratar om den där förälskelsen. Men det var omöjligt att föreställa sig hur det skulle kännas. Det är en känsla jag aldrig tidigare känt. Jag vill skydda henne mot allt ont och hemskt i hela världen. När jag tittar in i hennes stora blå ögon känner jag sån värme från henne. Min lilla tjej. Vi har känt varandra i lite mer än sex veckor nu och för varje dag som går lär vi känna varandra lite bättre. Det enda sättet hon kan kommunicera på just nu är genom att skrika. Hon kan inte prata och säga att hon är hungrig. Hon kan inte slå ut sina armar runt min hals för att visa att hon behöver närhet. Och jag gör mitt bästa för att tolka hennes olika skrik och läten och ge henne precis det hon behöver. Efter en vecka ensam med lilla A känner jag mig ännu säkrare och starkare som mamma. Jag är så lycklig och tacksam över att just jag får vara hennes mamma. Att jag är den som ger henne trygghet, närhet och kärlek. Att det är hos mig hon känner trygghet. Hon känner sig självklar trygg med sin pappa också, men ibland är det bara jag (och mina bröst!) som fungerar som tröst. Det här med att få bli mamma är det bästa som har hänt mig. Att bli hennes mamma är det finaste jag upplevt. Och jag kan inte säga att jag önskar att vi gjorde det här tidigare, för jag tror att det var meningen att det skulle ske nu. För hade det inte skett nu, då hade det ju inte varit Alice som var min dotter. /Angelica
