Bara för att bebisen är född och upplagd på bröstet så är ju inte jobbet klart. Nix. Det är en moderkaka som ska krystas ut och sen ska man undersökas för att se om man spruckit. Alice kom ju ut 00:03 den 17 juli och barnmorskan la upp henne på bröstet på en gång. Då kände jag hur det drog lite där nere, att navelsträngen inte var så lång. Jag vet inte hur länge jag hade Alice på bröstet innan barnmorskan sa "Nu är det dags att få ut moderkakan", men det kändes som att det gick väldigt fort. Först fick Stefan klippa navelsträngen. Jag hade skrivit i förlossningsbrevet att jag ville ha så sen avnavling som möjligt. Vi fick lära oss om varför det är så bra på profylaxkursen vi gick på Babyz.se. Moderkakan innehåller massa bra grejer som hinner gå över till bebisen om man klipper navelsträngen så sent som möjligt. Men jag tror max att det gick fem minuter innan den klipptes, så så sent blev det tyvärr inte. Det gör inte så mycket, jag tänkte inte på det där och då. Stefan får berätta själv om hur han tyckte att det var att klippa navelsträngen! Hur som helst, nu skulle moderkakan ut. Och att krysta utan några som helst värkar är ganska svårt men jag kämpade på. Och jag kände hur barnmorskan drog i navelsträngen samtidigt som jag tryckte på. Sen klämde hon hårt, väldigt hårt på min mage, som vid det här laget var väldigt öm. Jag måste faktiskt säga att jag tyckte att det gjorde ondare/var obehagligare än själva förlossningen. Jag sa högt "Nej, nu svimmar jag!" när barnmorskan tryckte som hårdast på magen. Men det gjorde jag inte och moderkakan kom ut väldigt snabbt. Det var bara trycket på magen som gjorde ont, det gjorde liksom inte ont där nere. Det var så häftigt att se hur den såg ut. När moderkakan var ute så undersökte barnmorskan mig för att se om jag hade spruckit. Hon undersökte mig (då hade jag Alice på bröstet och fokuserade på henne) och sen sa barnmorskan "Fru Lagergren... Du föder verkligen barn som en omföderska. Det finns inte en spricka, inte ens en liten rispa någonstans. Det syns knappt att du fött barn!". Jag blev så himla förvånad! Jag trodde att nästan alla fick sy ett par stygn. Efter det blev vi lämnade ensamma på rummet. Alice låg och pep/skrek och försökte amma och Stefan satt bredvid mig i en stol och vi visste liksom inte riktigt vad vi skulle göra. Skulle de inte väga och mäta henne? Skulle vi verkligen ta hand om det här lilla barnet helt själva? Efter nästan en timme kom både barnmorskan och sjuksköterskan tillbaka med den där klassiska smörgåsbrickan med en flagga på. Och de vägde och mätte lilla Alice. Efter det klädde barnmorskan på Alice kläder vi hade med oss och jag var tvungen att visa att jag kunde kissa innan vi fick lämna förlossningen. Det gick bra och sjuksköterskan rullade iväg mig och Alice i en rullstol genom Danderyds sjukhus kulvertar. Hela vägen höll jag henne nära, nära och sjöng "barn är ett folk och de bor i ett främmande land". I morgon kommer ett inlägg om hur vi hade det på BB-hotellet. Och jag ska även svara på era frågor om förlossningen. Nu sover Alice så jag ska passa på att sminka mig inför dagens bröllop. Så pirrig! /Angelica
